Rösten är, å andra sidan, den kanske svagaste kommunikationsformen men den är ändå mycket intressantare än den först ger intryck av. En valps gnällande påverkar modem fysiologiskt genom att påverka hennes hörsel på ett sådant sätt att hjärnan förmedlar information till hypofysen. Detta utlöser hormonet oxytocin, som i sin tur påverkar mjölkkörtlarna så att mjölk börjar flöda. Allt på grund av en viss typ av läte, valpens gnäll.

Redan vid eller strax efter födelsen har valparna i en kull troligen så olika röster att modern kan skilja på dem med hjälp av hörseln. Under de påföljande dygnen sker en markant ökning av tikens förmåga att med hörseln känna igen de enskilda valparna. Alla människor, och särskilt mödrar, kan skilja på sina spädbarns hörbara yttringar av hunger, smärta och förnöjdhet. Tidigare erfarenheter gör naturligtvis sitt till, men man kan förutsätta att alla hundar, speciellt erfarna modertikar, kan göra liknande bedömning med ledning av valparnas läten.

Hundar har fem grundläten:
Barnsliga ljud - gnällande, kvidande, gnyende.
Varnande ljud - skall, morrande.
Lockande ljud - ylande.
Flyktljud - gläfsande.
Ljud av tillfredsställelse -låga strupljud.

På samma sätt som dofter kan ljud förmedla individuell, fysiologisk och sexuell information. Sofistikerade analyser av vargars ylanden visar att varje ylande är lika individuellt som ett fingeravtryck och att de är komplicerade ljud som sannolikt fyller flera funktioner.

Att kommunicera med ljud ger den uppenbara fördelen av att kroppen är fri att göra andra saker. En hund kan låta höra ett varnande morrande medan den intar en position för att försvara sitt revir. I vilt tillstånd har ljud fördelen att inte lämna spår åt större predatorer så som luktkommunikation gör. Hundens sätt att kommunicera med läten har varit en egenskap som människan har utnyttjat i selektiv avel när hunden domesticerades. Hundens vana att skälla för att varna var troligen en av de första egenskaper våra förfäder drog nytta av och renodlade genom avel.

Hunden använder rösten betydligt mera än sin anfader vargen, även om vilda hundar är tystlåtnare än våra sällskaps hundar. Basenjin är väl den ras som i det avseendet mest liknar vilda hundar.

Man har analyserat röstkommunikation hos vargar och har observerat att vargar faktiskt skäller om en främling närmar sig flocken. De morrar i konkurrens om föda och gnäller när de hälsar på varandra eller när deras nyfikenhet är väckt. Det finns ett flertal typer av ylande, i olika harmonier hos vargar. De har ylande för ensamhet, för hotande fara, de har "var är du?"-ylande och "det skall vi fira"-ylande.

Människans inblandning i hundarnas reproduktion har förstärkt alla dessa former av kommunikation, men ingen av dem så
mycket som den späda valpens läten. Genom att bedriva en avel som bevarar barnsliga drag hos den vuxna hunden har vi ökat frekvensen av gnällande och gnyende läten, särskilt hos vissa raser. Det man ytterst sällan får höra, är en vuxen hund som gnäller åt en annan hund. Sådana ljud är riktade till oss människor. Detta är verkligen en inlärd reaktion. Valpar lär sig mycket snabbt att pipande och gnällande är underbara sätt att få vår uppmärksamhet. Det innebär att denna form av kommunikation kan kontrolleras och minskas så länge vi inte belönar den med intresse, smekningar eller mat.

Skällande kan innebära många olika känslolägen hos en hund.
Den mest påfallande innebörden är en varning, alarmskallet, men det kan lika väl användas som ett lockljud, ett "kom till mitt hus" -skall. Skällande kan betyda hot, varning, upphetsning eller helt enkelt en uppmaning till att uppmärksamma hunden. Den erfarne hundägaren lär sig snabbt vad de olika typerna av skall betyder. En hundägare känner igen sin hunds revirskall, gräns och försvarsskallet men också kamratens sätt att säga: "Släpp in mig!" eller "Det är en annan hund här ute!" eller "Det finns en människa här!" eller "Det går en utmanande läcker tik på gatan och henne skulle jag gärna vilja träffa!". Morrandet är däremot ett okomplicerat varningsläte, ofta åtföljt av varnande mimik och kroppshållning.

Ylandet är det klassiska locklätet och det är vanligt hos vilda hunddjur och hos vissa raser, till exempel siberian husky, alaskan malamute, vinthundar och dobermann. Ylandet koordinerar flockmedlemmarnas fördelning inom reviret. Vargar ylar för att samla flocken, vidarebefordra en varning, för att lokalisera varandra, kommunicera över stora avstånd, koordinera avfärd, återförening och andra rörelser och möjligen i tillfredsställelse efter en lyckad jakt. Hundar som jagar i släpp gör verkligen så. Ett egendomligt drag hos hundar är det ylande i högt tonläge som kan komma som reaktion på vissa typer av musik. "Sjungande hundar" är ylande hundar. Det förefaller som om sångaren njuter av sitt ylande, men vanligen uppfattas detta mest som en form av sällskapsunderhållning som hundägaren roar sig med.

Det vanligaste flyktljudet är ett gällt gläfsande. En hundägare behöver ingen undervisning för att förstå att detta ljud betyder antingen smärta eller upprördhet.

Ljud av tillfredsställelse tycks bara vissa individer ge ifrån sig.
Det vanligaste är ett djupt strupljud, ibland omväxlande med ett tunt valpgnällande. Som andra barnsliga läten används de enbart vid kontakt med människor, aldrig med andra hundar.