Hos vissa raser gör sig vargens släktdrag påminda, medan de hos andra håller sig så väl gömda, att man har all anledning att ifrågasätta om de över huvud taget någonsin funnits.
Det är inte bara de yttre egenskaperna som skiljer hunden och vargen. Hunden är till exempel inte rädd för elden medan vargen blir i det närmaste skräckslagen l eldens närhet.
Det sägs också att varghannen nästan undantagslöst håller fast vid samma hona under hela sin livstid. Visst är också hunden trogen, men den trogenheten är nog huvudsakligen riktad mot husse och matte. Undantag existerar förstås, ofta till stor förtret för uppfödare som trott sig betala för en inkomstbringande "avelsmatador" för att senare upptäcka att matadoren ifråga envist nekat att para sig med andra tikar än den han utnämnt till "sin".

Ursprungshunden ej ens varglik.
Ännu märkligare ter sig påståendet att ursprungshunden såg ut som en dingo.
Men det är just vad senare tiders forskning kommit fram till. Om man alltså skulle låta hundar av olika raser para sig helt fritt skulle man efter några generationer inte få en varg (som är ursprunget till alla hundar), utan en dingoliknande hund. Kanske var det så ursprungshunden såg ut, spekulerar DNA-forskare som grävt allt djupare i hundens och människans gemensamma historia.

I 15000 år har vi levt tillsammans. Först i Östasien, dagens Kina, därefter på allt fler platser i världen. Den tämjda vargen spreds med det jagande stenåldersfolket.
I ett nummer av WWF Eko berättas den spännande historien så som den tolkats av DNA-forskare och historiker.
Vargar i Östasien är mer småväxta än vargar på annat håll. Kanske var det därför de första kom att tämjas just där. DNA har visat att alla nutidens hundraser härstammar från just dessa djur.
De tama vargarna/hundarna följde människorna under deras vandringar. Den australiska dingon har med hjälp av DNA visat sig härstamma från förvildade tamhundar från det asiatiska fastlandet.

Arkeologiska fynd tyder på att det fanns hundar i Tyskland redan för 14000 år sedan. Den äldsta högtidligt begravda hunden i Sverige hittades på en udde vid Hornborgasjön. Datering med C1-metoden har visat att den jordades för 9000 år sedan.

En ära att bli föda åt de heliga klosterhundarna.
Oavsett släktskapet med vargen har hunden varit i människans tjänst under årtusenden. Och uppgifterna har skiftat, allt från lägervakt till likätare. I Tibet fanns nämligen en gång i tiden små hundar som liknade pekingesen, men som skilde sig från dessa när det gällde matvanorna. De hade bland annat till uppgift att äta upp lik och var säkert tacksamma för att rasstandarden för deras del inte efterlyste någon utpräglad kräsenhet. De vistades främst i klostren där de stod högt i rang och omhuldades därefter. Det tibetanska folket hade för övrigt av allt att döma inte alls samma nedvärderande syn på hunden som andra religiösa sekter hade. Tvärtom satte de en stor ära i att bli föda åt de heliga hundarna efter döden. Man ansåg över huvud taget att hundens medverkan i de religiösa ritualerna var av godo.

Om nu de tibetanska hundarna hade för vana att äta människor, så var förhållandet det rakt motsatta i vissa länder. Den ras man kanske i första hand ansåg "ätlig" var den blåtungade chow-chowhunden, men den lär dock aldrig ha ätits i sitt hemland Kina. Därtill skulle den framför allt ha varit för dyr. Att kineser, eskimåer, indianer och söderhavsbor ätit (och äter fortfarande!) hundkött förnekas emellertid inte, även om hundarna då varit av mindre ädel härkomst.

Hunden i myt och saga.
Redan de gamla nomadiserande perserna satte hunden högt i ära. Dödandet av en brukbar hund eller en dräktig tik medförde ovillkorligen dödsstraff. Självaste Zarathustra hade en hel del att säga om hundens egenskaper och prisade den som "inkarnationen av alla de fullkomligheter, man kan finna hos människor och djur".