|
Han ser mild och stillsam ut på den berömda bilden.
Men i verkligheten var Nipper en livlig liten krabat.
Han är än idag en av världens mest berömda hundar. Nipper heter den
svartvita foxterriern som med huvudet lite på sned sitter och lyssnar på de
konstiga ljuden som kommer ur en trattgrammofon.
Det var Nipper som gav ett av världens största grammofonbolag dess namn His
Masters Voice, eller Husbondens röst, som vi säger på ren svenska.
Ända från den store världstenoren Carusos dagar har han prytt skivetiketter
och notblad. Han har funnits i fler hem världen over än någon annan hund.
Den välkända bilden av honom förknippar vi genast med musikutgivning,
butiksskyltar, affischer, och allt vad det kan tänkas vara.
Nipper känner vi alla.
Fler konstnärer
Många konstnärer världen över har inspirerats av hans porträtt, bland andra
vår egen Lasse Åberg, som gett ut en litografiserie med Nipper.
"Voice of Nature" kallar Åberg den, men på typiskt Åbergskt maner är det
inte en trattgrammofon Nipper sitter och lyssnar in i, utan en amaryllis. Så
kan man ju också se det, om man är skapt som Åherg.
Originalet, en oljemålning, hänger annars på EMI:s huvudkontor i Middlesex,
England, och där är det minsann en riktig trattgrammofon som Nipper sitter
och lyssnar till.
Det var den målningen som var början till alltsammans och den är i dag värd
en förfärlig massa pengar, även om konstnären inte hör till de mera kända.
Han hette Francis Barraud och kom från London.
Brukade lyssna
Han brukade spela musik på sin fonograf, (en föregångare till grammofonen)
medan han arbetade. Och ofta satt hans lilla hund då och lyssnade till
ljuden som strömmade ut ur den.
Nipper dog 1895, och det var före tavlans tillkomst. Men husse som erinrade
sig alla roliga stunder han fått av att se Nipper förundrad sitta och
lyssna, beslutade sig för att måla scenen ur minnet.
Nästan 100 år
Målningen blev färdig Ar 1899 och Barraud var sa nöjd med den att han ville
få Kungliga Konstakademin att hänga den på sin årliga utställning. När
Nipper refuserades försökte Barraud sälja tavlan till Edison Bell Phonograph
Company, för det var ju deras fonograf han målat av.
Då inträffade en av historiens värsta affärsblundrar. Beskedet från Edison
Bell Company löd kort och gott: "Hundar lyssnar inte på fonografer".
Det var värre än då min egen gamle hedervärde svärfar erbjöds
generalagenturen for Coca-Cola i Sverige och tackade nej. Motiveringen var
annars en liknande:"Svenskar dricker inte kolsyrad kaffesump". Det
uttalandet ångrade svärfarsan så länge han levde.
Mässing istället
En tid efter avslaget från Edison Bell föreslog en av Barrauds vänner att
han skulle byta ut den svarta fonografen på målningen mot en i mässing.
Barraud, som var en klok människa, medgav att det nog låg något i det. Sedan
gav han sig iväg till The Grammophone Company för att låna en förlaga.
Barry Owen, bolagets dåvarande direktör, blev nyfiken och frågade ut Barraud
om hans målning. I motsats till konkurrenterna på Edison Bell insåg Owen
genast vilka möjligheter den kunde föra med sig. Han erbjöd Barraud 50 pund,
en stor summa på den tiden, för tavlan så snart fonografen hytts ut mot en
från hans eget bolag.
Fick Owen dessutom tillstånd att använda målningen som firmamärke skulle han
betala ytterligare 50 pund.
|
Husbondens röst
Barraud var förtjust. Just som han skulle lämna rummet, sa Owen:
"Vad hade ni tänkt kalla målningen". Lite tveksamt svarade Barraud:
"Husbondens röst".
Målningen levererades till skivbolaget i oktober 1900 och i januari 1901
sågs Nipper för första gången i en annons, i bolagets nya skivkatalog.
Efter det skulle han också dyka upp i tidningar, på skivstiftsförpackningar,
kortlekar och andra nymodigheter.
På bolagets grammofonskiva hamnade Nipper först 1909. Då var han redan på
väg att bli en celebritet världen över.
Särskilt populär var han i Amerika, där han återgavs i jätteformat på hus
och annonsplank.
Inte alla länder
Men det fanns länder, som inte var så förtjusta. Ryssland förhöll sig
kallsinnigt i många år och Egypten tackade definitivt nej, eftersom hunden
är ett orent djur i islamska länder.
Italien var också senfärdigt när det gällde att sluta Nipper till sitt
bröst. I operalandet framför andra, är uttrycket, sjunger som en hund,
den absolut mest nedsättande kritik, som en sångare kan utsättas för.
Nipper gjorde Barraud till en förmögen konstnär och förutom åtskilliga
repliker av sin originalmålning, fick han mängder av andra
beställningsarbeten. Dessutom fick han en generös pension från det tacksamma
grammofonbolaget.
Den sista versionen av Nipper målade Barraud 1924. Det var en
miniatyrmålning som skulle sättas på en grammofon i drottning Marys
berömda dockskåp.
"Rädda tavlan först"
När EMI satte upp sitt huvudkontor i Middlesex och Nipper hängdes i VD
rummet, fick bolagets säkerhetsvakter order om att tavlan var det första som
skulle räddas i händelse av eldsvåda. Och när bolagets styrelseordförande,
Joseph Lookwood,adlades år 1960, kunde han inte motstå, att istället för
lejon eller enhörningar, utse Nipper att pryda sitt familjevapen.
Livlig i verkligheten
Nipper, den lilla lyssnande hunden, ser stillsam ut på Barrauds målningar.
Men enligt husse själv så stämde inte den bilden med verkligheten.
Nippers brokiga släkttavla innehöll en god del bullterrier, och till och med
Barraud, som älskade Nipper och gjorde honom odödlig, erkände att han ibland
kunde vara i livligaste laget.
Nippers favoritnöje var råttjakt och han förlorade ett öga, när han en gång
förföljde en gnagare in i en törnrosbuske.
Barraud medgav också att hans vän inte var helt emot att ta en och annan
fasan i Richmond Park.
Ja, sådan var han Nipper, världens, jämte Lassie, mest berömda hund.
Jan-Erik Johansson©
|
