Aggressivitet hos hundar/vargen
Genom hundens arv från vargen har den kraftfulla
möjligheter till aggressivt beteende. Som rovdjur har hunden både
förmåga att skada och döda byten, men även rivaler. I ett kortsiktigt
perspektiv kan individen, som uppvisar aggressivt beteende, gynnas, dvs.
han kanske kan få tillgång till en attraktiv liggplats, får para sig
eller får tillgång till den föda som han önskar. På långsikt gynnas dock
inte individen av detta beteende. Ju fler i en flock som blir aggressiva
desto mindre lönsamt blir det. Om förhållandena i en flock är ytterst
aggressiva så blir det mer lönsamt att inte tillämpa detta beteende, för
då är individen mindre av ett hot för de andra och mindre aggressivt
beteende riktas mot denne. Aggressivitet är ytterst kostsamt ifråga om
tid, energi och risk för att bli skadad, istället är det mer lönsamt att
först testa andra individers förmåga, för att sedan bedöma om individen
ska gå till attack eller ge sig (Malm, 2005; Hallgren, 1994).
Olika typer av aggressivt beteende
Det finns många olika typer av aggressivt beteende, som
t.ex. mellan hanar, revirbaserat, jaktrelaterat, moderlig,
smärtrelaterat, beroende på rädsla, inlärd aggressivitet, samt
aggressivitet som är dominansrelaterat (Houpt, 1979; Hart, 1980; Beaver,
1983; Blackshaw, 1985). Enligt Malm (2005) finns det mer än 20 olika
indelningar av aggressivt beteende, dock är gränsdragningen mellan dessa
inte särskilt tydlig, samt att det finns oändligt många individuella
variationer av dessa (Malm, 2005). Nedan följer olika typer av
aggressivitet, varav de som är mest relaterade till valpens utveckling
kommer att utredas mest.
Aggressivt beteende kan utlösas då hunden känner smärta
eller är sjuk (Malm, 2005). Ofta utvecklas dessa problem stegvis i
samband med att sjukdomsbilden förvärras eller att smärtan ökar. De
vanligaste fysiologiska problemen är störningar i rörelseapparaten och
då främst med problem med ryggen (Hallgren, 1994) Enligt Malm (2005) är
denna aggression vanligare än vad man tror. Aggression som är
oförklarlig, plötslig och ofta våldsam finns det många olika teorier om.
Denna typ av aggressivitet är ofta rasbunden, där röd engelsk Cocker
Spaniel och Dobberman är två bland flera raser som har detta problem.
Troligtvis beror denna på sjukdomar i centrala nervsystemet eller
epilepsi (Malm, 2005). Klassiskt symptom, på denna kategori av
aggressivitet, är att hunden först ser förvirrad ut, inte känner igen
sin husse/matte och sedan kommer ett kraftigt anfall (Hart & Hart, 1985; Blackshaw, 1987).
Vidare finns det aggression som beror på smärta, men
utan medicinska orsaker. Denna aggression utlöses ofta vid
olyckshändelse som när t.ex. en hund blir trampad på tassen. Dessa
beteenden hänger ofta ihop med vardaglig skötsel, som när hunden ska få
pälsvård och pälsen är tovig (Malm, 2005)
Aggression som förstärkts eller lärts in är mycket
vanlig hos hundar. Dels kan det röra sig om att hundägaren har lärt in
detta beteende för att hunden ska användas i försvar eller kampsyfte.
Vidare kan hunden utveckla detta beteende genom att det har varit
fördelaktigt att visa detta beteendet mot människan. Sådana fall kan
vara då ägaren håller på med hunden på något sätt och sedan säger hunden
ifrån och då reagerar ägaren med att sluta utföra det som utlöste
reaktionen. Då människan visar aggressivt beteende eller ger en rejäl
bestraffning kan det vidare förstärka detta beteende. Ofta inom denna
kategori riktar hunden endast detta beteende mot specifika människor
(som de vet att de får något fördelaktigt ut av). Vidare kan aggressivt
beteende utlösas vid vaktande av revir, vid tillsägelse, vid försvar av
ungar, eller efter felaktig lek med människan (Malm, 2005b).
Aggression som utlöses av rädsla
Aggression som bottnar i rädsla är vanligaste orsaken av
de alla. Ibland utlöses denna utifrån synbar rädsla eller obehag, medan
i andra fall kan det utvecklas utifrån ett mer komplicerat mönster.
Denna aggressivitet visar sig i olika sociala sammanhang med människor.
Ofta spelar faktorer som ljud, lukter och beröring väsentlig roll för
rädda hundar. I vissa fall drar hunden sig först undan, visar
underkastelse, intensivt skällande, morrande och skenanfall för att
sedan attackera i verklighet om det inte, enligt hunden, finns någon
annan utväg. Ofta hjälper det aggressiva beteendet hunden att komma
ifrån en obehaglig situation och i och med denna belöning växer sig ofta
det aggressiva beteendet starkare. Bakgrunden till denna kategori är
komplex, men vanliga orsaker till att en hund är rädd kan bero på
otillräcklig socialisering till människan, dålig och bristfälliga
erfarenheter av människan, samt för lite miljöträning. Ofta har dessa
hundar dåligt självförtroende och tillit till sig själva. Detta beror
ofta på deras uppväxtsituation som valp, kanske har människor visat
aggressivt beteende mot dessa som små, vilket senare leder till rädsla
(Malm, 2005).
Aggressivitet mot andra hundar
En vanlig typ av aggression är den s.k. intrasexuella
dvs. aggression mellan hundar av samma kön. Denna kategori kan ha en
relativt logisk förklaring, utifrån vargars och hundars naturliga
beteende. Dessa djur vill nämligen hålla konkurrenter (ofta sexuella
konkurrenter) på avstånd, dock kan detta bli ett problem då vi människor
och därmed våra hundar lever relativt tätt inpå varandra (Hallgren,
1994; Malm, 2005). Vidare finns det aggressivitet som är riktad mot
andra hundar oavsett kön, denna bottnar ofta i rädsla (helt eller
delvis). Flertalet av dessa hundar har haft dåliga eller skrämmande
erfarenheter sedan valptiden och har haft bristfällig kontakt med andra
hundar (Hallgren, 1994). Om detta ligger till grund för en individs
förutsättningar så utvecklar dessa hundar ofta aggressivitet mot andra
hundar då de uppnår könsmognad. Hunden som inte har fått umgås med
stabila och lugna hundar som liten har inte heller fått utveckla ett
säkert språk till andra av samma art, samt att de blir ytterst osäkra i
de andra hundarnas närvaro.
Det kan vara bra för en valp att växa upp med en vuxen
hund, dock måste denna hund vara trygg med andra hundar. Ofta anammar
valpen/unghunden den äldre hundens beteende och har denna som
beteendemässig förebild (Malm, 2005).
Aggression vid försvar av ägare eller annan
familjemedlem
Det finns hundar som försvarar sin ägare i situationer
då försvar egentligen inte behövs. Utlösande faktorn på detta aggressiva
beteende kan vara om ägaren skakar hand med en annan person eller till
och med om en annan person endast närmar sig ägaren (Malm, 2005). Ofta
är dessa hundar, som reagerar på detta sätt, ytterst känslomässigt
bundna till ägaren och de kan även vara väldigt osäkra på sig själva. En
annan orsak kan vara att de inte har blivit tillräckligt socialiserade
till människan och därför inte vågar lita på någon annan än sin ägare
och därav den negativa reaktionen mot andra människor (Hallgren, 1994;
Malm, 2005).
|
Studier om aggressivt beteende
I Australien genomförde Blackshaw (1991) en tvåårig studie
som utredde aggressivt beteende hos hundar. Genom en specialistklinik för
hundproblem användes 223 hundar för att undersöka typerna av aggressivitet,
samt möjligheterna till rehabilitering och återanpassning till samhället.
Innan träningsprogrammet sattes igång undersöktes samtliga hundar av
veterinär för att utesluta sjukdom, då behövdes inte träning utan
medicinering. Tjugosex olika raser ingick i studien, utifrån detta kunde man
även dra slutsatsen vilka raser som i huvudsak hade dessa problem.
Resultatet visade att hundar av rasen Bullterrier hade
störst benägenhet till aggressivitet (16 %), sedan Schäfer och blandras med
inslag av denna ras (15 %), samt vallhundar (9,2 %). Dessa var de tre
raserna/rasgrupperna som var mest representerade i denna studie. Vidare
visade resultatet att aggression beroende av dominans var den vanligaste
orsaken (31,6 %), efter denna kom revirhävdande dominans (29 %), därefter
aggressivitet hanhundar emellan (12,3 %) vidare beroende på rädsla (6 %) och
sist den s.k. oförutsedda aggressiviteten (0,9 %). Dominansaggressionen
riktades, enligt studien, mot familjemedlemmar och därav mest mot vuxna
(66,7 %). Den revirrelaterade aggressionen visade på att 39,4 % som angreps
var passerande barn, 24 % av dem som angreps var passerande vuxna. Grannar
stod för 15 %, besökare för 12 %, samt brevbärare för 9 % av de resterande
angreppen. Barn fick ta emot majoriteten (57 %) av de bett som var
rädslerelaterade, sedan var det veterinärer 29 % och efter dessa var det
domare av olika slag i t.ex. utställningar på 14 %. Efter denna första
utredning fick samtliga hundar genomgå ett individuellt anpassat
träningsprogram och/eller medicinsk behandling, såsom t.ex. kastrering.
Enligt denna studie var majoriteten av hundarna symptomfria efter den
genomgångna behandlingen. Endast 12,6 % blev inte hjälpta vare sig av
medicinering eller träning utan fick avlivas (Blackshaw, 1991).
En annan studie som genomfördes (Guy et al., 2001)
innefattade 20 veterinärkliniker i Kanada. Studiens första steg var att
skicka ut frågeformulär (3226 st.) till hundägare som fanns i klinikernas
databas. Av dessa svarade 640 st. att deras hund hade bitit någon av
familjens medlemmar. Denna grupp av hundägare fick sedan genomgå en
telefonintervju, vilken också genomfördes med en kontrollgrupp av ägare vars
hundar ej var aggressiva. Telefonintervjun innehöll 140 st. frågor om
hemförhållanden, demografisk information om hunden, hundens beteende de två
första månaderna i hemmet, typiska beteenden hos hunden, beteenden hos
hunden de senaste två månaderna, samt specifika beteenden i samband med
hundens bitande.
Resultatet av studien visade att hundar som visade
aggressivitet över mat under de två första månaderna, hundar som sov i
ägarens säng under samma tidsrymd, samt hade blivit behandlad för hudåkommor
av veterinär hade signifikant högre risk att utveckla aggressivitet mot
någon familjemedlem. De hundar som ägarna beskrev som aggressiva hade
samtliga högre poäng på rädsla än kontrollgruppen, samt att ägarna beskrev
ofta dessa som rädda och osäkra hundar. Undersökningen visade även att
offren för betten vanligtvis var vuxna familjemedlemmar (63,8 %), samt att
de mest utsatta partierna på kroppen var händer och armar. Enligt studien
bedömde ägarna att bettet var beroende på dominans (42,4 %). Under kategorin
för dominans ingick dominant beteende, sur, bortskämd, avundsjuk, irriterad,
trött, störd under sömn, vid tillsägelse, vid tvång, vid lyft av hunden,
samt att hunden var oberäknelig. Under kategorin rädsla (16,5 %) ingick att
hunden hade blivit instängd i ett hörn, den kände sig hotad, beroende på
otillräcklig socialisering eller då hunden blivit överraskad och skrämd.
Hälsorelaterad aggressivitet låg på 5,8 % och inom denna kategori ingick att
hunden hade ont, den var sjuk, den fick medicinering eller
veterinärbehandling (Guy et al., 2001).
Konsekvenser av aggressivt beteende
Aggressivitet hos hundar är ett ytterst komplext område som
beror på många olika faktorer. Det kan vara genetiska faktorer dvs. vissa
raser och individer kan ha olika benägenhet till att utveckla aggressivitet.
Det kan bero på bristfällig socialisering till människan, till hundar, samt
övriga djur. Hunden kan ha lärt sig från tidig ålder att bemöta andra
individer som hårda konkurrenter. Hunden kan ha fått för lite
hundspråksträning som liten för den har träffat för få trevliga hundar,
vilket leder till rädsla i sociala situationer, samt bristfällig
miljöträning och fel uppfostran. Ofta beror det aggressiva beteendet på
flertalet olika faktorer som vävs ihop och ibland kan det aggressiva
beteendet utlösas av en tillsynes liten retning, men bakom detta beteende
ligger ett flertal orsaker (Malm, 2005). I den tidiga valpens utveckling
lurar många faror som sedan kommer att ligga till grund för dess beteende.
En valp som föds till världen och får genomleva nästan enbart negativa
erfarenheter kommer att få svårigheter som vuxen. Det är de första
upplevelserna som sätter de djupaste spåren och mycket kan hända en liten
valp som sedan ligger till grund för att den senare blir en problemhund
(Hallgren, 1994).
Att hundar är aggressiva eller tros vara det är en av de
vanligaste orsakerna till avlivning. Enligt Malm (2005) sker denna
avlivning oftast snabbt, utan någon som helst utredning av orsak till att
hunden visar aggressiva tendenser. Många hundar kan betraktas som
aggressiva, men egentligen utan att vara det. De morrar, gör skenutfall, men
är i själva verket endast rädda eller har ont någonstans (Malm, 2005). De
flesta hundar som har aggressiva tendenser brukar svara ytterst bra på
träning av olika slag och det går stegvis att arbeta bort problembeteendet.
Ingen hund är omöjlig att förändra, för alla högre djur är påverkbara och
anpassningsbara, annars hade de inte kunnat överleva som art. Dock beror det
oftast inte på hundens förmåga till förändring utan snarare människans
resurser. Detta kan innebära bristande tid, kunskap och intresse att
korrigera problemet. Hunden är oftast formbar och det är människans ansvar
att se till att hunden kan återanpassas till samhället (Hallgren, 1994).
Källa
|