image
Olika typer av aggressivt beteende


image

Aggressivitet hos hundar/vargen

Genom hundens arv från vargen har den kraftfulla möjligheter till aggressivt beteende. Som rovdjur har hunden både förmåga att skada och döda byten, men även rivaler. I ett kortsiktigt perspektiv kan individen, som uppvisar aggressivt beteende, gynnas, dvs. han kanske kan få tillgång till en attraktiv liggplats, får para sig eller får tillgång till den föda som han önskar. På långsikt gynnas dock inte individen av detta beteende. Ju fler i en flock som blir aggressiva desto mindre lönsamt blir det. Om förhållandena i en flock är ytterst aggressiva så blir det mer lönsamt att inte tillämpa detta beteende, för då är individen mindre av ett hot för de andra och mindre aggressivt beteende riktas mot denne. Aggressivitet är ytterst kostsamt ifråga om tid, energi och risk för att bli skadad, istället är det mer lönsamt att först testa andra individers förmåga, för att sedan bedöma om individen ska gå till attack eller ge sig (Malm, 2005; Hallgren, 1994).

Olika typer av aggressivt beteende

Det finns många olika typer av aggressivt beteende, som t.ex. mellan hanar, revirbaserat, jaktrelaterat, moderlig, smärtrelaterat, beroende på rädsla, inlärd aggressivitet, samt aggressivitet som är dominansrelaterat (Houpt, 1979; Hart, 1980; Beaver, 1983; Blackshaw, 1985). Enligt Malm (2005) finns det mer än 20 olika indelningar av aggressivt beteende, dock är gränsdragningen mellan dessa inte särskilt tydlig, samt att det finns oändligt många individuella variationer av dessa (Malm, 2005). Nedan följer olika typer av aggressivitet, varav de som är mest relaterade till valpens utveckling kommer att utredas mest.

Aggressivt beteende kan utlösas då hunden känner smärta eller är sjuk (Malm, 2005). Ofta utvecklas dessa problem stegvis i samband med att sjukdomsbilden förvärras eller att smärtan ökar. De vanligaste fysiologiska problemen är störningar i rörelseapparaten och då främst med problem med ryggen (Hallgren, 1994) Enligt Malm (2005) är denna aggression vanligare än vad man tror. Aggression som är oförklarlig, plötslig och ofta våldsam finns det många olika teorier om. Denna typ av aggressivitet är ofta rasbunden, där röd engelsk Cocker Spaniel och Dobberman är två bland flera raser som har detta problem. Troligtvis beror denna på sjukdomar i centrala nervsystemet eller epilepsi (Malm, 2005). Klassiskt symptom, på denna kategori av aggressivitet, är att hunden först ser förvirrad ut, inte känner igen sin husse/matte och sedan kommer ett kraftigt anfall (Hart & Hart, 1985; Blackshaw, 1987).

Vidare finns det aggression som beror på smärta, men utan medicinska orsaker. Denna aggression utlöses ofta vid olyckshändelse som när t.ex. en hund blir trampad på tassen. Dessa beteenden hänger ofta ihop med vardaglig skötsel, som när hunden ska få pälsvård och pälsen är tovig (Malm, 2005)

Aggression som förstärkts eller lärts in är mycket vanlig hos hundar. Dels kan det röra sig om att hundägaren har lärt in detta beteende för att hunden ska användas i försvar eller kampsyfte. Vidare kan hunden utveckla detta beteende genom att det har varit fördelaktigt att visa detta beteendet mot människan. Sådana fall kan vara då ägaren håller på med hunden på något sätt och sedan säger hunden ifrån och då reagerar ägaren med att sluta utföra det som utlöste reaktionen. Då människan visar aggressivt beteende eller ger en rejäl bestraffning kan det vidare förstärka detta beteende. Ofta inom denna kategori riktar hunden endast detta beteende mot specifika människor (som de vet att de får något fördelaktigt ut av). Vidare kan aggressivt beteende utlösas vid vaktande av revir, vid tillsägelse, vid försvar av ungar, eller efter felaktig lek med människan (Malm, 2005b).

Aggression som utlöses av rädsla

Aggression som bottnar i rädsla är vanligaste orsaken av de alla. Ibland utlöses denna utifrån synbar rädsla eller obehag, medan i andra fall kan det utvecklas utifrån ett mer komplicerat mönster. Denna aggressivitet visar sig i olika sociala sammanhang med människor. Ofta spelar faktorer som ljud, lukter och beröring väsentlig roll för rädda hundar. I vissa fall drar hunden sig först undan, visar underkastelse, intensivt skällande, morrande och skenanfall för att sedan attackera i verklighet om det inte, enligt hunden, finns någon annan utväg. Ofta hjälper det aggressiva beteendet hunden att komma ifrån en obehaglig situation och i och med denna belöning växer sig ofta det aggressiva beteendet starkare. Bakgrunden till denna kategori är komplex, men vanliga orsaker till att en hund är rädd kan bero på otillräcklig socialisering till människan, dålig och bristfälliga erfarenheter av människan, samt för lite miljöträning. Ofta har dessa hundar dåligt självförtroende och tillit till sig själva. Detta beror ofta på deras uppväxtsituation som valp, kanske har människor visat aggressivt beteende mot dessa som små, vilket senare leder till rädsla (Malm, 2005).

Aggressivitet mot andra hundar

En vanlig typ av aggression är den s.k. intrasexuella dvs. aggression mellan hundar av samma kön. Denna kategori kan ha en relativt logisk förklaring, utifrån vargars och hundars naturliga beteende. Dessa djur vill nämligen hålla konkurrenter (ofta sexuella konkurrenter) på avstånd, dock kan detta bli ett problem då vi människor och därmed våra hundar lever relativt tätt inpå varandra (Hallgren, 1994; Malm, 2005). Vidare finns det aggressivitet som är riktad mot andra hundar oavsett kön, denna bottnar ofta i rädsla (helt eller delvis). Flertalet av dessa hundar har haft dåliga eller skrämmande erfarenheter sedan valptiden och har haft bristfällig kontakt med andra hundar (Hallgren, 1994). Om detta ligger till grund för en individs förutsättningar så utvecklar dessa hundar ofta aggressivitet mot andra hundar då de uppnår könsmognad. Hunden som inte har fått umgås med stabila och lugna hundar som liten har inte heller fått utveckla ett säkert språk till andra av samma art, samt att de blir ytterst osäkra i de andra hundarnas närvaro.

Det kan vara bra för en valp att växa upp med en vuxen hund, dock måste denna hund vara trygg med andra hundar. Ofta anammar valpen/unghunden den äldre hundens beteende och har denna som beteendemässig förebild (Malm, 2005).

Aggression vid försvar av ägare eller annan familjemedlem

Det finns hundar som försvarar sin ägare i situationer då försvar egentligen inte behövs. Utlösande faktorn på detta aggressiva beteende kan vara om ägaren skakar hand med en annan person eller till och med om en annan person endast närmar sig ägaren (Malm, 2005). Ofta är dessa hundar, som reagerar på detta sätt, ytterst känslomässigt bundna till ägaren och de kan även vara väldigt osäkra på sig själva. En annan orsak kan vara att de inte har blivit tillräckligt socialiserade till människan och därför inte vågar lita på någon annan än sin ägare och därav den negativa reaktionen mot andra människor (Hallgren, 1994; Malm, 2005).

 

 

Studier om aggressivt beteende

I Australien genomförde Blackshaw (1991) en tvåårig studie som utredde aggressivt beteende hos hundar. Genom en specialistklinik för hundproblem användes 223 hundar för att undersöka typerna av aggressivitet, samt möjligheterna till rehabilitering och återanpassning till samhället. Innan träningsprogrammet sattes igång undersöktes samtliga hundar av veterinär för att utesluta sjukdom, då behövdes inte träning utan medicinering. Tjugosex olika raser ingick i studien, utifrån detta kunde man även dra slutsatsen vilka raser som i huvudsak hade dessa problem.

Resultatet visade att hundar av rasen Bullterrier hade störst benägenhet till aggressivitet (16 %), sedan Schäfer och blandras med inslag av denna ras (15 %), samt vallhundar (9,2 %). Dessa var de tre raserna/rasgrupperna som var mest representerade i denna studie. Vidare visade resultatet att aggression beroende av dominans var den vanligaste orsaken (31,6 %), efter denna kom revirhävdande dominans (29 %), därefter aggressivitet hanhundar emellan (12,3 %) vidare beroende på rädsla (6 %) och sist den s.k. oförutsedda aggressiviteten (0,9 %). Dominansaggressionen riktades, enligt studien, mot familjemedlemmar och därav mest mot vuxna (66,7 %). Den revirrelaterade aggressionen visade på att 39,4 % som angreps var passerande barn, 24 % av dem som angreps var passerande vuxna. Grannar stod för 15 %, besökare för 12 %, samt brevbärare för 9 % av de resterande angreppen. Barn fick ta emot majoriteten (57 %) av de bett som var rädslerelaterade, sedan var det veterinärer 29 % och efter dessa var det domare av olika slag i t.ex. utställningar på 14 %. Efter denna första utredning fick samtliga hundar genomgå ett individuellt anpassat träningsprogram och/eller medicinsk behandling, såsom t.ex. kastrering. Enligt denna studie var majoriteten av hundarna symptomfria efter den genomgångna behandlingen. Endast 12,6 % blev inte hjälpta vare sig av medicinering eller träning utan fick avlivas (Blackshaw, 1991).

En annan studie som genomfördes (Guy et al., 2001) innefattade 20 veterinärkliniker i Kanada. Studiens första steg var att skicka ut frågeformulär (3226 st.) till hundägare som fanns i klinikernas databas. Av dessa svarade 640 st. att deras hund hade bitit någon av familjens medlemmar. Denna grupp av hundägare fick sedan genomgå en telefonintervju, vilken också genomfördes med en kontrollgrupp av ägare vars hundar ej var aggressiva. Telefonintervjun innehöll 140 st. frågor om hemförhållanden, demografisk information om hunden, hundens beteende de två första månaderna i hemmet, typiska beteenden hos hunden, beteenden hos hunden de senaste två månaderna, samt specifika beteenden i samband med hundens bitande.

Resultatet av studien visade att hundar som visade aggressivitet över mat under de två första månaderna, hundar som sov i ägarens säng under samma tidsrymd, samt hade blivit behandlad för hudåkommor av veterinär hade signifikant högre risk att utveckla aggressivitet mot någon familjemedlem. De hundar som ägarna beskrev som aggressiva hade samtliga högre poäng på rädsla än kontrollgruppen, samt att ägarna beskrev ofta dessa som rädda och osäkra hundar. Undersökningen visade även att offren för betten vanligtvis var vuxna familjemedlemmar (63,8 %), samt att de mest utsatta partierna på kroppen var händer och armar. Enligt studien bedömde ägarna att bettet var beroende på dominans (42,4 %). Under kategorin för dominans ingick dominant beteende, sur, bortskämd, avundsjuk, irriterad, trött, störd under sömn, vid tillsägelse, vid tvång, vid lyft av hunden, samt att hunden var oberäknelig. Under kategorin rädsla (16,5 %) ingick att hunden hade blivit instängd i ett hörn, den kände sig hotad, beroende på otillräcklig socialisering eller då hunden blivit överraskad och skrämd. Hälsorelaterad aggressivitet låg på 5,8 % och inom denna kategori ingick att hunden hade ont, den var sjuk, den fick medicinering eller veterinärbehandling (Guy et al., 2001).

Konsekvenser av aggressivt beteende

Aggressivitet hos hundar är ett ytterst komplext område som beror på många olika faktorer. Det kan vara genetiska faktorer dvs. vissa raser och individer kan ha olika benägenhet till att utveckla aggressivitet. Det kan bero på bristfällig socialisering till människan, till hundar, samt övriga djur. Hunden kan ha lärt sig från tidig ålder att bemöta andra individer som hårda konkurrenter. Hunden kan ha fått för lite hundspråksträning som liten för den har träffat för få trevliga hundar, vilket leder till rädsla i sociala situationer, samt bristfällig miljöträning och fel uppfostran. Ofta beror det aggressiva beteendet på flertalet olika faktorer som vävs ihop och ibland kan det aggressiva beteendet utlösas av en tillsynes liten retning, men bakom detta beteende ligger ett flertal orsaker (Malm, 2005). I den tidiga valpens utveckling lurar många faror som sedan kommer att ligga till grund för dess beteende. En valp som föds till världen och får genomleva nästan enbart negativa erfarenheter kommer att få svårigheter som vuxen. Det är de första upplevelserna som sätter de djupaste spåren och mycket kan hända en liten valp som sedan ligger till grund för att den senare blir en problemhund (Hallgren, 1994).

Att hundar är aggressiva eller tros vara det är en av de vanligaste orsakerna till avlivning. Enligt Malm (2005) sker denna avlivning oftast snabbt, utan någon som helst utredning av orsak till att hunden visar aggressiva tendenser. Många hundar kan betraktas som aggressiva, men egentligen utan att vara det. De morrar, gör skenutfall, men är i själva verket endast rädda eller har ont någonstans (Malm, 2005). De flesta hundar som har aggressiva tendenser brukar svara ytterst bra på träning av olika slag och det går stegvis att arbeta bort problembeteendet. Ingen hund är omöjlig att förändra, för alla högre djur är påverkbara och anpassningsbara, annars hade de inte kunnat överleva som art. Dock beror det oftast inte på hundens förmåga till förändring utan snarare människans resurser. Detta kan innebära bristande tid, kunskap och intresse att korrigera problemet. Hunden är oftast formbar och det är människans ansvar att se till att hunden kan återanpassas till samhället (Hallgren, 1994).

Källa

image